Munnen full med brownie

Tackar himlen för 7-11 och funderar på veckan som gått. Det rullar på vad gäller boende (inget hus men väl några extra kvadratmeter ovanpå vad det verkar), vad gäller barn (allmänt friska och glada) och vad gäller sociala aktiviteter och vänner (träffas IRL - wow!). Det hackar lite vad gäller motion och hälsa (för lite springande, för mycket brownies) och anar lite rasp i halsen. Det står lite still vad gäller jobb (jobbar men inte många fakturor att skicka...) och vad gäller relation (satan i gatan vad det bråkats i omgångar. Just nu fred dock).

I morgon Mallis, ingen bamseklubb men däremot beachvolley och surflektioner. Pappan får hela sängen själv i två nätter samt exklusiv tillgång till de små i tre dagar. Jag bjuder på den.

Många hämnder små

Gudarna ska veta att jag inte är någon relationsexpert. Jag tror mig ha förstått på det stora hela hur man får en relation att må bra (kommunikation var det va?) men misslyckas allt som oftast när det kommer till praktiskt genomförande. Jobbigast av allt mitt i allt tjat och gnat och gnäll är att man ju blir så trött på sig själv. Att vara bitterfitta är inte särskilt kul. Men för oss som ännu borrar ner huvudet och inte skrivit under på att det ensamstående föräldralivet är ett happy-happy-land har jag ett litet tips som stavas: den lilla hämnden.

Det är inte de stora striderna som för en relation framåt. Tvärtom. För varje explosionsartat bråk, för varje elak kommentar, menande suck och återupptaget stridsämne så halkar man längre och längre från de förälskades mantra "du gör mig till en bättre människa" och närmre mot "du gör mig en till hagga". Man borde räkna till tio, hålla tand för tunga, tiga är guld osv men det är inte så lätt när man känner sig grundligt missförstådd, utnyttjad, lurad, uttröttad, ouppskattad osv och bara vill vråla ut sitt missnöje. Det är då man ska ta till den lilla hämnden.

Göm en strumpa, lägg laddaren till telefonen på ett högst oväntat ställe, ät upp den sista kakan, lägg lite grus i skorna, ta en Selma ur hans/hennes plånbok och köp dig något gott - listan kan göras lång (komplettera gärna), det är bara kreativiteten (och hämndbegäret) som sätter stopp. Kom bara ihåg att hela poängen är att det görs i smyg. Likt en konverterad Amelie Poulain skall du genomföra dina dåd och njuta av revanschens triumf medan din respektive förundras över ditt zenliknande lugn samtidigt som han/hon letar sig fördärvad efter sitt körkort. Kommunikation har ju när allt kommer omkring sina begränsningar.

You win some, you loose some

Fick reda på att budgeten för ett projekt jag skulle driva dragits tillbaka. Företaget jag skulle drivit detta för bad så mycket om ursäkt och undrade om jag istället skulle vilja

a) fortsätta jobba med dem, i något mindre omfattning men
b) mer fokuserat på mina intresseområden. Skulle jag även vilja komma till
c) Mallorca för fest och surfkurs om två veckor?

Det är svårt att gråta över spilld mjölk när man häller grädde rakt ner i strupen på en.

Där är där man inte är

Hade ett möte ganska tidigt på morgonen. Jag vadade ut ur lägenheten genom högar av stövlar, jackor och galonbyxor ropandes instruktioner om kläder och örngott som skulle lämnas på dagis.

Var på möte. Var på ytterligare ett möte. Jobbade. Lite senare än tänkt kom jag till dagis på eftermiddagen för att hämta. Fick locka (och bråka) med mademoiselle som ville baka sandkakor, vi hade bråttom för att hinna förbi affären. Handlade mat, gick hem, tvättade händer, lagade mat, matade, diskade. Sedan kom pappan och tog över för jag skulle iväg på kvällsträff. Ropade "hejdå och syns i morgon".

När jag kom hem sov barnen. Och jag kände att jag missat så mycket på bara en dag. Kände att det är nog OK om det är så här ibland. Men inte alltid. Och inte för det mesta. Ibland. Måste se till att påminna mig om det så att jag plötsligt inte glömmer det.