Gudarna ska veta att jag inte är någon relationsexpert. Jag tror mig ha förstått på det stora hela hur man får en relation att må bra (kommunikation var det va?) men misslyckas allt som oftast när det kommer till praktiskt genomförande. Jobbigast av allt mitt i allt tjat och gnat och gnäll är att man ju blir så trött på sig själv. Att vara bitterfitta är inte särskilt kul. Men för oss som ännu borrar ner huvudet och inte skrivit under på att det ensamstående föräldralivet är ett happy-happy-land har jag ett litet tips som stavas: den lilla hämnden.
Det är inte de stora striderna som för en relation framåt. Tvärtom. För varje explosionsartat bråk, för varje elak kommentar, menande suck och återupptaget stridsämne så halkar man längre och längre från de förälskades mantra "du gör mig till en bättre människa" och närmre mot "du gör mig en till hagga". Man borde räkna till tio, hålla tand för tunga, tiga är guld osv men det är inte så lätt när man känner sig grundligt missförstådd, utnyttjad, lurad, uttröttad, ouppskattad osv och bara vill vråla ut sitt missnöje. Det är då man ska ta till den lilla hämnden.
Göm en strumpa, lägg laddaren till telefonen på ett högst oväntat ställe, ät upp den sista kakan, lägg lite grus i skorna, ta en Selma ur hans/hennes plånbok och köp dig något gott - listan kan göras lång (komplettera gärna), det är bara kreativiteten (och hämndbegäret) som sätter stopp. Kom bara ihåg att hela poängen är att det görs i smyg. Likt en konverterad Amelie Poulain skall du genomföra dina dåd och njuta av revanschens triumf medan din respektive förundras över ditt zenliknande lugn samtidigt som han/hon letar sig fördärvad efter sitt körkort. Kommunikation har ju när allt kommer omkring sina begränsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar