Visioner

På grund av en hel rad omständigheter sitter jag just nu med följande framtidsscenarion:

Scenario 1: Den moderna frilansaren
Det här är ju ursprungsplanen som gått ett steg fram, två steg bak men som nu kanske tar fart. Mycket surr, resor, samarbeten, projekt, all potential i världen om, OM en del av surrandet konkretiserar sig. Det ideala sättet att jobba på många vis, men det har varit lite väl många "om" som inte fallit ut som det var tänkt. Och jag har ju en familj att försörja.

Scenario 2: 9-5
Helt plötsligt har jag inte bara fått komma på intervju, utan gått vidare till en andra intervju och det för ett jobb som verkligen skulle vara både roligt, utmanande, meriterande och utvecklande. Men OM det skulle sluta med att jag faktiskt får jobbet så är det en hel del i scenario 1 som jag måste säga nej till, och jag vill ju både äta kakan och ha den kvar.

Scenario 3: På vift i Paris
Det här är upp till mannen som nosat upp ett jobb som OM han får det och OM han gör det bra kan komma att placera hela familjen i Paris om något år eller så. Och jag som känt att jag inte vill leva Parisliv med småbarn känner plötsligt hjärtat bulta inför utsikten att ha Pariskvarteren som mina kvarter i några år. Jag surfar lägenheter i 12:e arrondissement och drömmer om bruncher på Pain Quotidien. Paris, mon amour, c'est toi?

Jag vet inte riktigt vilket scenario jag hoppas mest på, men jag vet att OM ett scenario inte faller ut som jag vill så kan jag alltid trösta mig med någon av de andra framtidsvisionerna. Och OM inget av de faller ut? Då väntar scenario 4 på att konkretiseras, för är det något jag kan så är det att dagdrömma.

Goodwill

I mitt jobb kommer jag allt som oftast i kontakt med olika frivilligorganisationer. Många av dessa är ganska nya, startade de senaste åren av, naturligtvis, en eldsjäl(ar) som identfierat ett problem och har en idé om hur man kan hjälpa. Jag har ganska ofta funderat på vilken fråga jag skulle kunna tänka mig att starta upp en ideell verksamhet kring. I natt slog det mig. Någonstans mellan 2.32 och 5.55, dvs under tiden som lill-loppan (15 kg) absolut inte kunde sova utan bara ville bli buren av mamma, så insåg jag att vad den här världen behöver är ett nätverk av volontärer som kan rycka in när svinkoppor, febertoppar, visslande luftvägar och en veckas vabbande med ung 4 timmars sömn i snitt per natt sugit all energi ur föräldrarna. Det är då, när det verkar som mörkast och man själv känner de första sjukdomssymptomen överförda av det älskade lilla livet komma, det är då som man ringer "päronakuten" och snabbt får hjälp med att komma upp till ytan igen.

Det är väl egentligen farmor/mormor som traditionellt sett utgjort så kallade päronakuter, men i och med Amelia Adamos mappie-evangelium och 40-talisternas överskott på sommarhus och golfresande har dessa blivit allt svårare att få tag på. Idén om en Päronakut verkar genial - men det är kanske sömnbristen som talar?

2012!

Inga löften, men under 2012 kanske jag ska ta mig för att uppdatera denna blog något oftare än med månadsvisa intervall. Kanske. Tills beslut tagits och satts i aktion kommer några nyckelord till den senaste månadens händelser:

Grön jul, mager julklappsskörd, Singapore, Bali, sjukt jobbigt semestra med barn, sjuk (men oh så vacker) brud, sjuk svärmor, sjuk bestman, sjuk dotter, uppskjuten bröllopsfest, regn, poolhäng, nya vänner.

Och läget just nu: svinkoppor. Men kanske, kanske lossnar det på jobbsidan. Det var det där med gudomlig balans förmodar jag. Ge oss nu bara dagislössen och vi börsnoteras 2012...!