Klipp dig och skaffa dig ett jobb

Precis vad jag gjort det. Håret kapat och kund konsulterad och bokad från samma frisörstol. Det mobila kontoret är fantastiskt, synd bara att det inte är kompatibelt med barn. Frisörrock som bakgrundsljud funkar, barnskrik gör det inte.

Veckans affärer

Ruskade liv i en gammal kollega och numera även vän som jag under en lunch försökte motivera att anlita mig. Hade inte riktigt hunnit formulera en oemotståndlig pitch och genialisk idé så vi gled snabbt ifrån affärsverksamheten och in på relationer, barn kombinerat med jobb och personlig utveckling. En säker käpphäst när man umgås med fellow mums.

Sedan drog jag iväg på ett möte med några främlingar som jag kontaktat via mail utan några egentliga förhoppningar utöver en gratis kaffe. Kom dock ut därifrån 45 minuter senare med erbjudande om samarbete i vad som verkar projekt ligger helt i linje med vad jag vill göra och det med människor som verkar smarta, trevliga och inspirerande. I den virtuella världen (dvs mail och web) är vi redan partners, framåt nästa vecka visar det sig om det blir ngt konkret av det hela. Och om det medför kronor, för just den detaljen rörde vi inte med ett ord.

Träffade sen igår en bekants bekant som visade sig ha all potential till att bli en mentor, även om jag kanske inte sökte någon. Ska stalka henne lite till så får vi se vad det ger.

Slutligen, på det administrativa planet, har jag börjat rensa upp i adressboken som lidit hårt av de senaste årens borttappade telefoner, påföljande synkroniseringar och uteblivna uppdateringar. Har även tittat över försäkringar, fixade en vad jag tycker ansenlig livförsäkring utan att avslöja den exakta summan till förmånstagaren (vill helst undvika arsenik i maten etc).

Slutligen, har begärt klipptid. Om nu saker sparkar igång så får jag svårt att passa in 4,5 timme med Sandra utan att ge avkall på något (typ barn och jobb). Japp, 4,5 timme. En långsam/varsam/noggrann/duktig frisör som serverar latte med kakor och tidningar. Varje mamma borde ha en.

Ingen rädder för vargen här

Föregående inlägg tycktes mig banalt redan när jag publicerade det men efter helgen inser jag att det verkligen är helt irrelevant. Mitt problem är inte vargtimmen. Problemet är klockan 5-6. Någonstans runt 5 är det alltid någon av de mindre förmågorna här hemma som gnyr tillräckligt högt för att jag (och sängkamraten) vaknar till. Sen fixar vi inte att somna om. Eller, vilket blir vanligare och vanligare, runt 5 vaknar jag av egen maskin och ligger sen bara och väntar på att Cirkus Hemma drar igång. Några tips på hur man bättrar på morgonsömnen?

Är rädd för att jag är på väg i samma riktning som min syster. Efter tre barn, som numera måste väckas på mornarna, vaknar hon fortfarande strax innan 6. Ruined for life?

Vargtimmen

Historiskt sett sover jag bra. Somnar lätt, sover igenom ljud och ljus och skulle jag vakna har jag relativt lätt för att somna om. Skillnaden nu är att som mamma är jag ruskigt lättväckt, minsta nysning eller drömgnäll och jag spetsar öronen. Och numera, utan säker inkomst, eventuell överbelåning, Anders Borgs pessimism, risken för uppkomst av hittills okända barnsjukdomar, en illa planerad resa, listor med oavbockade saker att göra så händer det något oftare att jag har svårt att somna om. Ett kylskåp i magen och ett huvud fullt med surrande flugor.

Det gäller, som nog allmänt känt, att bryta tankarna och att inte stressa upp sig över att värdefull sömn går till spillo. Lättare sagt än gjort när det mesta får oanade dimensioner runt 3-4-tiden på morgonen. Men jag tror att jag hittat en strategi som rimligen borde fungera för flera i detta land av Sköna Hem: inredning! Jag förklarar.

Klockan är fyra. Du vaknar.

1. Underkänn dig själv intellektuellt: "vid denna tid på dygnet är du inte tillräknelig, inga av dina tankar och idéer är balanserade, relevanta eller intressanta."
2. Övervärdera inte sömn: "sömnbrist har jag fixat förr, så länge jag ligger ner och blundar vilar kroppen (jodå), tillräckligt för att klara av i morgon (och det finns ju socker och koffein)."
3. Inred hemmet (i tanken, annars vaknar lätt övriga familjemedlemmar): ta valfritt hem (eget, föräldrarnas, valfri väninnas) och sätt igång och riv. Stoppa inte vid textiler. Riv väggar, flytta kök, bygg etage. Det finns inga Timellfel att göra, inga begränsade budgetar.

Denna strategi för vargtimmen funkar för det allra mesta för mig. Jag somnar snabbt medan jag bläddrar igenom Ikea-katalogen i huvudet. Prova det! Jag var på väg att ge er tipset om en alternativ men lika effektiv fantasi, nämligen "jag tillsammans med valfri celebritet" (i mitt fall ganska ofta George Clooney) men mindes sen att den fantasin använder jag ju inte för att sova utan för att sluta tänka på astma och illamående när jag springer. Men ge det ett försök.

3 skickade mail

Varken mer eller mindre gick iväg. Kunde dock bocka av en tre veckor gammal reminder vilket ju inte var illa (vågar inte tänka på hur mkt effektiv tid jag lagt på att snooza just den...). Kanske kunde fått mer gjort om det inte var för attt jag samtidigt försöker räkna på precis hur dyrt ett visst hus skulle stå oss. Dyrt var väl slutsatsen. Väntar på bankens dom om huruvida de tycker för dyrt eller ej. Ack, ack, en fast inkomst har ju sina fördelar i dessa sammanhang, t o m den skrala föräldrapenningen sågs som ett säkrare kort än mina förmåga att skapa profit på mina kunskaper. Man får inte låta sig nedslås av omgivningens oförstånd.

Att börja i fel ände

När jag var runt fem skulle jag börja i balett. Jag, min bästa kompis Sofia samt våra mammor infann oss på det första träningstillfället. Övningen bestod i att "likt fjärilar" springa runt i ring samtidigt som vi tog tag i kjolkanterna och lyfte dessa upp och ner, förmodligen för att efterlikna vingar. Utrustade i våra gymnastikdräkter uppstod här ett problem. Varken jag eller Sofia hade några kjolar att lyfta. Vi var, med andra ord och i dubbel betydelse, vingklippta.

Så snart lektionen och förödmjukelsen var över rusade vi fram till våra mammor med en gemensam begäran: tyllkjol och ballerinaskor, annars var danskarriären över. Det blev ingen mer balett för mig och Sofia. Hela upplevelsen var startskottet på ett hos mig etablerat mönster. Vilken aktivitet jag än företar mig så kommer jag knappt ens för mig att skicka in en anmälan såvida jag inte redan har en komplett och för ändamålet väl anpassad utrustning. Gärna i modern design.

Jag skulle börja springa. Dock inte shorts och T-shirts, nej, jag övertygade pappa om värdet av att investera i tights i någon typ av andandes material med tillhörande jacka. Jag sprang vårruset och sen aldrig mer. Jag skulle börja boxas. När jag närmade mig ringen första gången var det med sparringhandskar, lindade händer och tandskydd. Jag skulle som vuxen göra ett nytt försök med balett. Med introt till Fame ringandes i huvudet (I'll make you sweat!) steg jag in i lokalen med ett par splitternya Repetto på fötterna.

Häromdagen när jag åt lunch med en liksom jag nybliven företagare och potentiell samarbetspartner insåg jag att jag tagit med mig detta mönster in i företagarvärlden. Medan min lunchpartner var i full färd med att kontakta potentiella kunderoch skapa affärer sitter jag på min kammare och filar på websida och visitkort, företagarens egna bling. Jag investerar i kläder som ska passa på möten, seminarium, workshops, kort sagt alla de tillfällen som jag ser mig leverera min tjänster i. Jag har i över en vecka funderat på hur den ultimata datorväskan ser ut, den som ska följa med både på cykelturer som dagsutflykter till Madrid och Paris.

Idag ska jag börja i rätt ände. Idag ska jag sätta åtminstone ett möte. Den nya gråa klänningen i ull och viscose, den som är kvintessensen av boho-chic, förtjänar det.

Sommar 2011 - semester?

Man ska inte klaga, men jag konstaterar att på sex veckor spenderade jag sammanlagt 45 min med en bok på stranden.

Varför man startar företag

För några år sedan jobbade jag med en 80-talist som redan tidigt i vårt samarbete avslöjade att hon ville arbeta så lite som möjligt, helst hemifrån sängen, lutad mot väggen med en kopp te i handen utan någon överordnad som kunde säga åt henne vad hon skulle göra, när och var. Detta uttalande skapade en viss spänning i vår arbetsrelation och till slut sa hon upp sig och startade eget med en likasinnad. Jag kom att tänka på min 80-talistkompis när jag för ett par månader sedan var i valet och kvalet mellan att söka anställning och att skaka liv i min enskilda firma. Valet föll på eget företagande utifrån två huvudargument.

För det första, med eget företag väljer jag själv vem jag vill definiera mig som, vilken riktning min karriär ska, vilka kunskaper jag vill utveckla. Efter att ha studerat arbetsmarknadens utbud var det inte uppenbart att jag skulle landa ett jobb som stämde överens med mina egna önskemål. Det verkar finnas väldigt många där ute som är oerhört specialiserade och erfarna. Och hungriga. Att jobba i eget var det enklaste sättet att få det jobbet som jag sökte. 80-talisten uttryckte det som att "skaffa sig ett så bra jobb som möjligt, inte senare men nu".

För det andra, eget företag ger mig maximal frihet och flexibilitet. På den glada DINK-tiden betydde detta att jag vid minsta nysning jobbade hemifrån (och aldrig blev sjuk på riktigt), spenderade dagar med att spana på SATC-snuttar på YouTube för att dagen efter jobba ifatt med en 16-timmarsdag. Jag volonterade glatt till omöjliga reserutter (Sthlm-Wien-Riga via Köpenhamn-Sthlm-Bukarest) och hade inga problem med "short (no) notice". Nu innebär samma frihet att jag fixar dagishämtningar och -lämningar med ett fulltids-(nåja, det är ju målet)-jobb, kan beta av tvätthögar (om andan faller på) mellan mail och mobil samtidigt som jag är i konstant standby-läge för vilken sjukdom dagis än annonserar på sin fruktade anslagstavla (för tillfället löss). Med andra ord, jag har startat eget för att jobba var och när jag vill, kanske inte så mycket från sängen som från köket och tvättstugan.

Något säger mig att fler kvinnor än män resonerar som ovan, och det gör mig vansinnig, av flera orsaker. Får säkert anledning att återkomma till detta. Under tiden, prove me wrong!

80-talisten? Hon tröttnade på sitt företag, lade ner det och är på väg mot Peking för att läsa kinesiska och driva företagshotell på distans.