Visioner

På grund av en hel rad omständigheter sitter jag just nu med följande framtidsscenarion:

Scenario 1: Den moderna frilansaren
Det här är ju ursprungsplanen som gått ett steg fram, två steg bak men som nu kanske tar fart. Mycket surr, resor, samarbeten, projekt, all potential i världen om, OM en del av surrandet konkretiserar sig. Det ideala sättet att jobba på många vis, men det har varit lite väl många "om" som inte fallit ut som det var tänkt. Och jag har ju en familj att försörja.

Scenario 2: 9-5
Helt plötsligt har jag inte bara fått komma på intervju, utan gått vidare till en andra intervju och det för ett jobb som verkligen skulle vara både roligt, utmanande, meriterande och utvecklande. Men OM det skulle sluta med att jag faktiskt får jobbet så är det en hel del i scenario 1 som jag måste säga nej till, och jag vill ju både äta kakan och ha den kvar.

Scenario 3: På vift i Paris
Det här är upp till mannen som nosat upp ett jobb som OM han får det och OM han gör det bra kan komma att placera hela familjen i Paris om något år eller så. Och jag som känt att jag inte vill leva Parisliv med småbarn känner plötsligt hjärtat bulta inför utsikten att ha Pariskvarteren som mina kvarter i några år. Jag surfar lägenheter i 12:e arrondissement och drömmer om bruncher på Pain Quotidien. Paris, mon amour, c'est toi?

Jag vet inte riktigt vilket scenario jag hoppas mest på, men jag vet att OM ett scenario inte faller ut som jag vill så kan jag alltid trösta mig med någon av de andra framtidsvisionerna. Och OM inget av de faller ut? Då väntar scenario 4 på att konkretiseras, för är det något jag kan så är det att dagdrömma.

Goodwill

I mitt jobb kommer jag allt som oftast i kontakt med olika frivilligorganisationer. Många av dessa är ganska nya, startade de senaste åren av, naturligtvis, en eldsjäl(ar) som identfierat ett problem och har en idé om hur man kan hjälpa. Jag har ganska ofta funderat på vilken fråga jag skulle kunna tänka mig att starta upp en ideell verksamhet kring. I natt slog det mig. Någonstans mellan 2.32 och 5.55, dvs under tiden som lill-loppan (15 kg) absolut inte kunde sova utan bara ville bli buren av mamma, så insåg jag att vad den här världen behöver är ett nätverk av volontärer som kan rycka in när svinkoppor, febertoppar, visslande luftvägar och en veckas vabbande med ung 4 timmars sömn i snitt per natt sugit all energi ur föräldrarna. Det är då, när det verkar som mörkast och man själv känner de första sjukdomssymptomen överförda av det älskade lilla livet komma, det är då som man ringer "päronakuten" och snabbt får hjälp med att komma upp till ytan igen.

Det är väl egentligen farmor/mormor som traditionellt sett utgjort så kallade päronakuter, men i och med Amelia Adamos mappie-evangelium och 40-talisternas överskott på sommarhus och golfresande har dessa blivit allt svårare att få tag på. Idén om en Päronakut verkar genial - men det är kanske sömnbristen som talar?

2012!

Inga löften, men under 2012 kanske jag ska ta mig för att uppdatera denna blog något oftare än med månadsvisa intervall. Kanske. Tills beslut tagits och satts i aktion kommer några nyckelord till den senaste månadens händelser:

Grön jul, mager julklappsskörd, Singapore, Bali, sjukt jobbigt semestra med barn, sjuk (men oh så vacker) brud, sjuk svärmor, sjuk bestman, sjuk dotter, uppskjuten bröllopsfest, regn, poolhäng, nya vänner.

Och läget just nu: svinkoppor. Men kanske, kanske lossnar det på jobbsidan. Det var det där med gudomlig balans förmodar jag. Ge oss nu bara dagislössen och vi börsnoteras 2012...!

Konsulten

Hade mitt andra möte med organisationskonsulten idag. Vi tittade på närmsta veckan och upplägget 2012. Jag pratade om utveckling av salespitch (definiera ditt erbjudande först sa konsulten), jag visade på prognos (konsulten avslöjade snabbt prognosen för det den egentligen var, en önskelista och skrev ner den ordentligt), vi diskuterade tidsfördelning mellan olika typer av projekt och kunder (mitt utgångsbud på 80% tid och 100% fakturering slogs i spillror - 100/100 är det som gäller).

Efter ett tag tittade konsulten mig i ögonen och noterade att jag verkade lugn och trygg. Tja, sa jag, särskilt uppjagad kände jag mig ju inte. För trots att fakturor går ut från företaget alltför sällan så känns det som att jag de senaste veckorna bättre tagit kontroll över situationen, och bara därmed känner jag mig något mindre stressad. Men det förstås, om den där trappan ska in i lägenheten är det nog bäst att jag sätter en jäkla fart, för 2012 kommer att bli ett kostsamt år, så mycket är redan klart...

Season to be jolly

Egentligen är jag väl för stor med alltför många år i mitt pass för att ha de förväntningar jag har på juklappsutdelningen. Men de senaste årens julaftnar där besvikelsens tårar bränt bakom ögonlocken och den dominerande känslan har varit den av att vara missförstådd, bortprioriterad och nästintill bortglömd (julen har en sällsynt förmåga att lyfta fram mitt 8-åriga jag i dagen) pekar ändå på att det som ryms i tomtesäcken är blodigt allvar för mig. En lite snabb topplista över sämsta juklapparna genom tiderna:

1) Jan Malmsjös julskiva som jag fick som 15-åring av min pappa. INXS pappa, INXS var det jag ville ha!
2) den digitala fotoramen jag lyfte ur paketet samtidigt som min syster packade upp en glamoröst inslagen väska från Mulberry. En elmumsande apparat för att titta på bilder till en miljövän som kan räkna antalet lyckade bilder i sin ägo på ena handens lillfinger? Nä, det var inte bara Mulberryväskans fel att just denna klapp gjorde snabb reträtt till butiken den 27 december.
3) den externa hårddisken/spelaren vars enda funktion var att kunna se på bilder på TVn. Aldrig använd och har ingen aning om var den just nu befinner sig.

Nej, värdet med en julklapp har inget med prislappen att göra. Det är omtanken som räknas. För visst är det så att den bästa julklappen är den där man känner att givaren verkligen tänkt till och ansträngt sig att hitta klappen som skulle göra just mig glad, klappen som som är tänkt att sätta guldkant på min tillvaro, klappen jag inte ens visste att jag själv ville ha.

Alla typer av praktiska och tekniska klappar faller utifrån den här definitionen bort från önskelistan. En digital fotoram var inget som jag skulle komma att se på med värme, särskilt inte jämfört med de kort på mig tillsammans med ett barn i magen och ett i knät från fotosessionen som den digitala ramen snabbt byttes ut till. Minnen för livet plus lite piff för en gravid småbarnsmamma i form av smink och hår, var det så svårt att räkna ut?

I år funderar jag på att ta till en önskelista och skicka till jultomten. Detta sedan jag och jultomten upptäckt att vi hade köpt samma julklapp till varandra. Tydligen ska det bakas här hemma under 2012, men två degknådare var åtminstone en för mycket. Efter mycket diskussion där watt, degkapacitet och maximal degvätska jämförts togs beslutet att behålla min klapp till tomten medan tomten själv ska ge sig ut på förnyad jakt. Sannolikheten att han hittar något som inte ens mitt innersta själv känner till behovet av än bedöms som minimal. Kanske kan dessa bilder kan hjälpa små nissar på traven?


Tröja från www.softgoat.com


Halsband från www.kyssjohanna.se

För övrigt kan jag ju tillägga att jag inte är särskilt nöjd med att tomten listat ut sin julklapp. Särskilt som jag inte alls var särskilt nöjd med årets födelsedagspresent till tomten. Finns plats för bättring som man brukar säga. Och uppenbarligen plats för nya intryck, för det kan väl inte vara hälsosamt att man tänker så lika och identfierar sig med varandra till den grad att man köper samma klappar till varandra?