I mitt jobb kommer jag allt som oftast i kontakt med olika frivilligorganisationer. Många av dessa är ganska nya, startade de senaste åren av, naturligtvis, en eldsjäl(ar) som identfierat ett problem och har en idé om hur man kan hjälpa. Jag har ganska ofta funderat på vilken fråga jag skulle kunna tänka mig att starta upp en ideell verksamhet kring. I natt slog det mig. Någonstans mellan 2.32 och 5.55, dvs under tiden som lill-loppan (15 kg) absolut inte kunde sova utan bara ville bli buren av mamma, så insåg jag att vad den här världen behöver är ett nätverk av volontärer som kan rycka in när svinkoppor, febertoppar, visslande luftvägar och en veckas vabbande med ung 4 timmars sömn i snitt per natt sugit all energi ur föräldrarna. Det är då, när det verkar som mörkast och man själv känner de första sjukdomssymptomen överförda av det älskade lilla livet komma, det är då som man ringer "päronakuten" och snabbt får hjälp med att komma upp till ytan igen.
Det är väl egentligen farmor/mormor som traditionellt sett utgjort så kallade päronakuter, men i och med Amelia Adamos mappie-evangelium och 40-talisternas överskott på sommarhus och golfresande har dessa blivit allt svårare att få tag på. Idén om en Päronakut verkar genial - men det är kanske sömnbristen som talar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar